Ingen by, del 2

Av naturliga skäl skriver främst mamman av oss två föräldrar inläggen om det tidiga föräldraskapet. Alla textens ”jag” hänvisar till mig, Lottie.

Detta inlägg är en direkt fortsättning på vårt förra om det traditionella och utbredda 40-dagarskonceptet för nyblivna mödrar, om att ha en by och icke existensen av bådadera i dagens Sverige.

När jag var gravid med mitt andra barn hade jag fått en till mammakompis, som dessutom bodde på promenadavstånd. Och den av mina bästa vänner som hade flyttat utomlands innan jag fick mitt första barn hade nu återvänt till Sverige, var gravid själv och blev dessutom min granne för några månader. Det gjorde en enorm skillnad, att ha vänner nära. Jag hade för övrigt fått mer kontakt med mina andra två bästa vänner igen, och även om vi inte kunde ses så oroade jag mig inte över att ha förlorat dem längre.

En nära släkting till mig och hennes man tog hand om vårt barn under förlossningen. Hon var även hos oss första dygnet och jag kände mig väldigt sedd och omhändertagen när hon sa att nu är det viktigt att Lottie får sova ett par timmar.

Efter några veckors ”ledighet” åkte min man tillbaka till kontoret. Det var precis den tid det tog för mig att få gång i amningen. I en och en halv timme av tre dygnet runt hade jag fram tills dess försökt amma, fått pumpa i stället och flaskmata med min mjölk. Övriga en och en halv timme fick gå till att hinna äta, ta mig upp för att kissa, försöka vila något och om dagtid så hinna få en liten stund med mitt första barn.
   Först efteråt har jag insett att jag någonstans här utvecklade en förlossningsdepression. I tre år hade allt för mig handlat om min förstfödda. I tre år hade hon varit mitt allt, och jag hade ju också förlorat nästan allt och alla från livet före henne (vilket jag aldrig sett som en uppoffring, det var varken något hon krävde eller som jag valde, det var så samhället var utformat och det var de relationer jag hade haft innan, i stället fick jag någon att älska över allt annat), och medan jag satt där och pumpade grät jag över tiden jag nu förlorade med henne.
   När jag och lilla pyret äntligen fick till amningen, och han började med att bara vakna var tredje timme på natten, blev han en väldigt lugn och harmonisk bebis (menar inte att det var kopplat till amning). Men livet fick inte vara lugnt denna viktiga tid, för efter dessa första veckor blev jag alltså hemma själv, oerhört skör, fysiskt fortfarande oläkt, med en krashad parrelation (mer om det i en annan text) och med två barn med väldigt krockande behov. I tre år hade jag, villigt, kompromissat med alla mina behov för vårt då enda barn, men jag var inte villig att plötsligt kompromissa med hennes behov för en ny familjemedlem. Samtidigt var jag inte villig att kompromissa med det nya lilla livets behov heller. Jag ville tillgodose bådas behov hela tiden, varje sekund, och där kom tvåbarnschocken, för det var fysiskt omöjligt. Min förälskelse i den lille spilivinken växte för varje dag, och så gjorde även sorgen över att mitt livs kärlek – min treåring – inte kunde vara hela min värld längre. I tre år hade jag även försökt skydda henne mot allt, och nu behövde jag plötsligt skydda mitt nya lilla knytte från henne. De komplexa känslorna detta framkallade, med hormonpåslaget, fick mig att drömma mardrömmar under mina korta vilor.

Och till alla förskolepedagoger i Sverige som hävdar att de har ett svårare jobb än föräldralediga föräldrar så kan jag, som yrkesjobbade många år på förskola, utan att förminska deras insats flika in att det här var ett betydligt mer krävande jobb än att åtta om timmar om dagen tillsammans med två andra vuxna ta hand om 15 jämnåriga småbarn, med någorlunda (i jämförelse) liknande behov, när alla redan är på plats (även om man ska ut på och in från gården) och man – förutom utflykt en gång i veckan – inte behöver ta sig någonstans. Med det säger jag inte att jag tycker att storasyskon ska få fler timmar på förskola. Med det säger jag att mamman ska ha ett så bra nät omkring sig att någon förskola inte ska behövas.

Det här var även ett svårare jobb än när jag själv tagit hand om 30 sex-sju-åringar i en grundskola.
   Bara att lyckas komma utanför dörren tog som (dagtid ensam) nybliven tvåbarnsmamma en halv dag. Och det berodde inte på att jag misslyckades på något sätt, utan helt enkelt att jag tillgodosåg mina barns behov (med den hjärtslitande stressen att min ”stora” fick vänta ibland), men ensam, och utan någon som tillgodosåg mina – att få knyta an i lugn och ro, läka med mera, som jag var inne på i förra inlägget.
   Efter att jag ammat minsta hade den ena eller andra eller båda bajsat och sedan hände något mer och därefter var det dags att amma igen. Jag är en superorganiserad morgonmänniska, van vid att vara ute tidigt, men när jag, mitt spädbarn och min treåring väl kommit ut, på eftermiddagen, kom vi inte längre än till att titta på tunnelbanetågen som swishade förbi, tills min man tillslut kom ur ett av dem.

Min gravida grannvän hade flyttat strax innan sin förlossning (dock inte så långt bort men tillräckligt långt bort för att vi inte skulle kunna ta oss till varandra första månaderna) och min andra mammakompis som bodde i närheten började yrkesjobba igen efter en sjukskrivning. Övriga vänner bodde långt ifrån, och de flesta var på sina arbetsplatser dagtid, samtidigt som min man var det. Antingen hade de inte barn eller så hade de barn på förskola.

Jag minns inte varför, men jag minns att jag vid ett tillfälle låg på golvet och blödde, efter att jag hade blött igenom soffan, samtidigt som jag försökte amma ett nytt ömtåligt litet liv och hade en galen treåring som sprang runt omkring oss i ett åskutbrott.
   De flesta dagar tog vi tre, de tre musketörerna, oss som sagt igenom själva, men nu ringde jag desperat pensionerade släktingar om hjälp.
   Vi ska äta lunch med våra vänner på restaurang nu. Sorry. Men vi kommer gärna förbi på fika på torsdag. Klockan tre?
   Det är nu jag eventuellt håller på att dö. Inte på torsdag klockan tre. 

(Till denna släktings försvar blev hennes närmsta anhörig snart efter detta tillfälle allvarligt sjuk. Att hon inte kunde komma över någon gång den hösten (förutom ett snabbt möte utomhus) hade då med det att göra och inte restaurangbesök)

Om jag hade känt mig övergiven när jag fick mitt första barn var det ingenting mot när jag fick mitt andra.

Det är hjärtskärande hur otroligt osynligt mödra-/föräldraskapet är (förutom i mataffären och på bussen då, och i alla andra miljöer barn ”stör” barnfria vuxna genom att finnas). Hur osynligt arbetet föräldrar, särskilt mammor (oftast), gör är. Inget av det stora eller lilla, det andligt vackra eller brutalt svåra, inget av det tuffa jobb man gör, dygnen runt, inga av de härliga framsteg barnen gör, delvis tack vare mammans/föräldrarnas stöd, inga framsteg man själv gör som förälder, inget av detta ser någon omgivning alls.
   Måhända att du någon gång hinner lägga upp en gullig bild på sociala medier, eller inte; om du den viktigaste tiden i ditt liv behöver en paus från sociala medier och för mycket intryck utanför universums magiska centrum – dina små barn. Jag har växlat pauser med att försöka få till något med det som berättar något på riktigt. Jag låter er veta när jag lyckas med det.

En bonussläkting erbjöd sig en gång att ta med sig min treåring till centrum och erbjuda henne stimulans. Det var säkert jag som uttryckte det så, att hon behövde mer stimulans. Då tog min bonus henne till ett café. I två år hade jag drömt om mitt och min dotters första cafébesök (sedan hon var en baby, det hade varit pandemi där emallan). Samtidigt kände jag att jag behövde visa tacksamhet för att hon tänkte på min dotter, när jag inte räckte till längre. Men ingen annan än jag själv, knappt ens min älskade man, förtjänade en sådan förstagrej.
   Dessutom ville hon inte ta med sig packningen jag hade gjort i ordning, utan hävdade att det inte var så noga (för att hon inte ville jag skulle behöva anstränga mig innan hon kom, men det behövdes ju – mitt jobb med min dotters packning behövdes – särskilt då andras besök inte hörde till det vanliga). Jag försökte vara en cool mamma och sa okej. Det slutade med att min treåring, som fortfarande använde blöja, bajsade på sig, när första blöjan gått åt, och att bonusen fick göra rent henne på en äcklig offentlig toalett, en mardröm för någon som jag.
   Så absurt när jag tänker tillbaka på det. Varför gick vi inte alla fyra på café tillsammans? Jag, mina två barn och bonusen (med packningen). Med fyra vuxna händer hade vi ju varit ute på nolltid (i jämförelse i alla fall), särskilt när jag redan hade förberett allt.
   Min då treåring behövde inte mer stimulans (som jag var skolad till att tro). Hon behövde inte en paus från mig och lillebror. Hon behövde få vara med oss under enklare omständigheter. Och hennes mamma behövde att inte nästan varendaste dag, hela dagarna, vara vuxet ensam igen. 

Efter ett tag började min man jobba på distans en dag i veckan och i stället för att jobba hemma och underlätta de mest kritiska stunderna för oss, så att vi kunde komma ut på förmiddagen, tog han med vår ”stora” till en släkting som kunde leka med henne medan han var i bakgrunden, även detta för stimulansens skull.
   Det fanns flera problem i detta kortvariga upplägg. Vi hade inte pratat med den släktingen om flera saker, som även det verkar höra till vanliga generationskrockar: som den nutida synen på vikten av matglädje och avslappning runt måltider, och att inte döda det med för stränga regler vid bordet och att man inte bör kommentera så mycket vad barnet äter. Inte heller hade vi pratat om saker som att det även i många andra situationer får motsatt effekt med för mycket tillsägelser och förmaningar, som varken är bra för relationen eller barns utveckling.

Under pandemin hade områdets öppna förskola stängt igen. Men när bebis var ett par månader började vi komma iväg till biblioteket, ibland. Det var min livräddning. Där kunde jag amma och samtidigt läsa för mitt ”stora” barn. Det kunde jag förstås hemma också, men vi bodde mitt andra barns fyra första månader omgivna av storrökare och kunde inte öppna ett fönster utan att det bolmade in rök. På biblioteket kände jag mig inte inlåst. Mitt äldsta barn, som älskar böcker lika mycket som jag, hade mycket att välja på. Och samtidigt som det var en lugn och rofylld miljö fanns det snälla bibliotikarier där.

Med det sagt – jag hade behövt ha fler vid min sida. Några har i efterhand sagt att jag skulle ha varit tydligare. Men jag var tydlig. Och jag bad om hjälp.

Med tredje barnet slutade vi med det, att efterfråga stöd/ regelbunden nära kontakt (förutom att en nära släkting från en annan stad, som varit med barnen under förlossningen, stannade i två dagar, till och med första sjukhuskontrollen som inte storasyskonen kunde följa med på).

Vi var hemma båda två i cirka ett halvår med bebis och tvååring, samt vår femåring minus de 15 timmar i veckan hon gick på förskola.
   Jag minns inte ens hur ofta jag vaknade. Jag tror några gånger per natt, men jag minns det inte som särskilt jobbigt. Kan det ha varit så att jag kunde slappna av när jag visste att vi skulle vara två vuxna nästa dag med syskonen?
   Trean blev min bebis mer än vår (något som vi sett och ser till att jämna ut över tid, men just då var det rätt för oss). Jag fokuserade just på amningen och anknytningen, tyvärr inte så mycket läkningen. Hennes pappa kunde ta hand om mig, äldsta barnet, mellanbarnet och mycket av hushållet. Och han kunde se efter mitt dibarn en stund medan jag var med/ skötte våra andra barn. Jag passade också på att läsa för dem medan jag ammade. Vi lyckades till och med få lite tid bara vi två föräldrar med varandra ibland, när alla tre sov.
   Trots allt det kaotiska i att vara en nybliven trebarnsfamilj, fick vi en fin tid tillsammans.
   Självklart hade det underlättat att vara fler, men då vi visste att inga, av olika anledningar, kunde vara en hjälp på det sätt vi hade behövt, så behövde vi också vara oerhört restriktiva med besök denna gång, och ganska mycket gällande kontakt med omvärlden också, de första tre månaderna, för att spara på vår energi och ta vara på den första speciella tiden.
   Däremot for vi runt en del i barnens sammanhang i vår nya (sedan ett år) småstad, rädda för... att deras utveckling skulle stanna av annars? Även om vi klarade det, då minstingen bodde i bärsjal hos mig, hade vi absolut kunnat skippa det.
   Efter tre månader öppnade vi upp lite mer, vilket vi inte borde ha gjort. Det blev för mycket för vår nyblivna familj på fem och fick negativa konsekvenser. Vi hade behövt förlänga den där tiden, som vi som familj fick tillsammans.
   För varje barn lär vi oss lite mer.

Tre år senare, åtta år in, ser de flesta människors prioriteringar ut precis som tidigare. Att vi bor några timmars färjetur bort nu har inte förändrat något på den fronten från varken när vi bodde i Norrtälje eller Stockholm (hade våra flykter till Spanien blivit bestående hade det såklart påverkat mer). Vilka relationer det än handlat om och vilka relationsmönster det än handlat om så har det som började förändras med vårt första barn gjort det betydligt mer med vårt andra och blivit uppenbart med vårt tredje.
   Och vet ni? Vi är så tacksamma för att våra barn har visat oss det.

Det som har förändrats för oss är vilket typ av sammanhang vi sökt oss till i stället för att försöka hålla kvar vid gammalt samt allt vi mer och mer lär oss att prioritera bort för att skapa utrymme för oss föräldrar att återfå hälsa, för relationerna inom vår familj och för att kunna ha någon typ av gemenskap med andra familjer till vardags.

De som försvunnit har lämnat plats för andra. Nya som vi är på Åland har vi fortfarande ingen förlängd familj. Och frågan är om det ens är möjligt att konstruera med nya människor, som alla har sina bagage. Kanske. Men här har vi vilket som en större gemenskap än vi någonsin haft, i detta liv med barnen.

Även om vi har våra gamla sorger så hinner vi – fullt upp som vi har med våra barn, som tvingar oss till att (oftast) vara i nuet – sällan tänka på de som inte finns här längre (med oss, däremot i kommentarsfält på facebook eller i inrednings- och matbilder på instagram). Men ibland, när vi tittar på våra barn leka i snön, så kan gamla versioner av några vi älskat, dyka upp på näthinnan. För de är där i naturen på något sätt, när vi minns några barndomsminnen. Och det slår oss båda, hur kan de missa allt?
   Det är här det händer. Det är här livet är.