En större förändring än puberteten, osynlig i västvärlden

Mitt första blogginlägg. För att kunna skriva om hemmaföräldraskap och hemskolning/världsskolning, om att börja leva mer i naturen och från grunden bygga ett substitut för en saknad by, behöver jag backa bandet. Jag backar till när jag föddes, som mamma.

När jag blev gravid, som 29 år, hade jag förberett mig i ett decennium. Jag trodde att jag hade gjort allt rätt. Jag hade rest jorden runt och lärt mig om världen. Jag hade sett till att ha roligt och dansat mig genom många dagar och nätter. Jag hade utbildat mig till lärare för åldrarna förskoleålder till och med årskurs sex, i de flesta kurser inkluderat barnpsykologi (utöver pedagogik och didaktik). Jag hade jobbat i tio år på förskola (som daghem kallas i Sverige), fritids och lågstadiet samt som barnflicka. Jag hade genom terapi bearbetat min egen barndom, trodde jag.
Ändå hade jag ingen aning, om vad det faktiskt skulle medföra att bli mamma, utöver att få barn och allt jag längtade efter med det. Att det var ett stort ansvar att bli förälder förstod jag, därav allt jag såg till att bocka av ovan. Men jag hade ingen aning. Och då hade jag ändå skött om hundratals småttingar i mitt yrkesliv, allt från halvårsbebisar till barn som kommit in i puberteten.
Naturligtvis kan man inte fullt ut förstå något man inte erfarit själv, men varför hade jag verkligen inte den blekaste aning alls (trots att jag trodde mig ha det, även om jag ödmjukt sa att jag inte hade det)?

Nu kommer jag att skriva ett ord som senaste åren börjat sprida sig i det engelska språket (även om det lanserades för länge sedan) och som inte har någon svensk översättning, vilket säger mycket: Matrescence. Det är ett begrepp jag aldrig hade hört talas om (och så skulle det förbli tills något år efter att jag hade fött min trea), eller fått lära mig något om innebörden av. Men det skulle jag få erfara nu.
Matrescence handlar om den djupgående fysiologiska, fysiska, hormonella, emotionella, psykologiska, identitetsmässiga och sociala förvandlingsprocess en kvinna genomgår när hon blir mamma*. Själv vill jag lägga till andliga, men det jag nyss rabblade upp är vad som ingår i ordets definition.
Ingen förändring i hela livet, efter fostertiden samt ens första år i livet, förutom puberteten, är så stor. Puberteten har vi alla vuxna varit med om, och klimakteriet, som drygt hälften av jordens befolkning går igenom, har det börjat talas om. Inget av dessa genomgripande skiften för en människa innefattar dock, utöver ens egna förändringar, att samtidigt ha ett dygnet runt-ansvar för en annan människa med allt vad det omfattar på olika plan. Men varför vet vi så lite om matrescence?

Kan en anledning vara den moderna tvåbarnsnormen samt att släkter och barndoms-/ungdomsvänner (särskilt om man är uppvuxen centralt i en storstad, har jag märkt) flyttar längre och längre ifrån varandra? Något generaliserat har det "förr" varit vanligt att kvinnor fött barn under flera decennier, upp till att kvinnan närmade sig 50, då mensen genomsnittsmässigt efter omkring 45 års ålder vanligen blir oregelbunden och svårare att planera efter[BF2.1]. Människor levde närmre, om inte med, varandra, i samma by eller till och med på samma gård. Då fanns det många år yngre syskon alternativt storasyskons barn att öva på. Merparten, utgår jag ifrån, hade på nära håll vittnat sin egen mor och/eller en eller flera storasystrar vara havande, föda och amma i omgångar innan de själva blev med barn eller innan deras partner blev det.
I dag har många kvinnor och män i vår del av världen aldrig ens hållit i ett barn förrän de får egna, och närapå ingen har väl varit en hjälpreda till en höggravid eller nyförlöst mamma.
Det leder förstås in på frågor om varför vi inte lever så längre, vilket kräver en egen text, men åter till matrescence.

Under en graviditet flyttar den gravida kvinnans inre organ runt. Lungorna trycks ihop. Hon vet att allt hon gör, äter och känner, dygnet runt, kan påverka fostret, och även om det inte stressar en, även om man får tillgång till ett särskilt lugn inom sig, så är det ändå något många gravida kvinnor är medvetna om. För mig har det varit både och. Ett lugn, en kraft, och ett dygnet runt-arbete.
Många av oss har nog läst eller hört om att människan vet mer om rymden än om våra hav. Jag skulle säga att gemene man även vet mer om vad som sker i en rymdfarkost än i en livmoder.
Och sedan föder vi bebisar vars hjärnor och därmed huvuden de senaste två miljoner åren vuxit enormt, samtidigt som våra bäckens struktur – sedan våra anmödrar började gå på två ben – ändrats för att bättre kunna bära upp och hålla inne våra organ. Så när vi föder går vi bokstavligen sönder. Tack och lov läker vi oftast ihop, till något på flera sätt bättre än innan.
Och detta är bara början. Det är efter förlossningen (som är vad många blivande mödrar förbereder sig mest för, samt eventuellt vilka prylar som kommer att behövas till bebisen) som mammans förvandling kickar igång ordentligt.
Att ett nytt liv kommit – det vill säga är fött av någon – till världen är stort och uppmärksammas också vanligen därefter (upplever jag det som), i alla fall om det är första barnet, men varför är det så okänt vad som händer med kvinnan… att det föds en mamma (eller en tvåbarnsmamma, trebarnsmamma…)? Varför ligger det så långt ifrån vår verklighet att ha någon som helst insikt i vad det betyder, utöver det ofattbara ansvar som det plötsligt tas för givet att hon ska ta?

Är det patriarkatets fel?
Hade män gjort detta hade det såklart haft status. Om män hade fött barn hade det inte behövts actionfilmer. Desto fler filmer skulle ha handlat om förlossningar. Allt blod. Allt som kan gå snett. Papporna som ger liv och de inblandade som kan rädda liv. Och så vidare. Det hade skrutits om i oändlighet.
Nu avskärmas det mesta runt både barnafödsel och barnskötsel från samhället (om vi bortser från fina bilder på instagram). Ändå är vi i det, och omgivningen beter sig som att småbarnsmamman ska behandlas som vem som helst, i stället som så sig bör – som en drottning.

När mjölken rinner till blir vi mer djur än människor. Jag förstod inte innan att kärleken och beskyddarinstinkten skulle vara och kännas så fysisk. Jag fick mer gemensamt med en djurhona med ungar än en vanlig människa. Jag kan bara tala utifrån att jag helammat med alla hormoner det innebär, men oavsett amning händer det mycket med hormoner efter en graviditet och även utan amningen hade jag säkert varnande fräst som en svanmamma och fysiskt beskyddat oss som en björnmamma). Detta tror jag inte var så konstigt förr i tiden, men i vårt civiliserade samhälle passar det inte in.
Under tiden kan postförlossningssmärtor för vissa kvarstå i månader. För mig varade de, efter att jag fött min första, i ett halvår, då barnmorskan avgjorde att det var bråttom och att jag var tvungen att stressa igenom krystfasen samt då hon och en inkallad läkare inte lyckades sy ihop mig ordentligt efteråt, så att jag behövde opereras tio dagar senare. Andra blir inkontinenta resten av sina liv. Även när allt är ”normalt” går vi runt och blöder i sex veckor. Samtidigt har man ett nytt litet knyte vid sitt bröst, vars överlevnad hänger på en själv, vars anknytningsmönster för resten av livet börjar med en själv.
Oavsett om man som nybliven mamma är överlycklig, eller oerhört smärtpåverkad efter förlossning, eller orolig på ett helt nytt plan för sitt/sina barn, eller panikslagen av det nya ansvaret som aldrig går att komma ifrån och att livet aldrig mer kommer att bli som innan, eller om man är i baby blues, eller är upp över öronen förälskad i sin bebis, eller överväldigad över alltihop, eller allt detta under en och samma minut, så känner man känslor man aldrig upplevt på samma sätt förut.
Med varje barn blir det på ett nytt sätt, och för varje blir det fler i familjen som är med om en livsförändring och fler relationer som påverkas.

Ovan nämnda kan ske med en sömnbrist som för en del mammor är som för torterade (och nu menar jag inte om man bara blir väckt var tredje timme). Riktigt så hade det inte behövt vara, om mammor i västvärlden nu för tiden inte hade börjat lämnas mer eller mindre ensamma (mer om det i mitt andra blogginlägg).
Betydligt mindre sömnbrist än vad jag hade en period som förstagångsmamma (då jag blev väckt en gång i halvtimmen, just när jag höll på att somna om eller just hade somnat om, varje natt i månader, och bara sov någon enstaka timme eller två på eftermiddagen när min man tog över) beräknas inom militären som ”war level stress”. För mammor förminskas sömnbristen, oavsett hur omfattande och ibland till och med farlig den är, som något hon får räkna med.
Mammor skickas hem, som överkörda av en lastbil, utan en armé runt sig (längre, här i väst), men med potentiella faror överallt, för ett nytt liv är skört, liksom mamman den första tiden är. Soldater roterar skift och tvingas till viloperioder. De tas ur tjänst/övning emellanåt, aldrig en mamma. Mammors hjärnor vilar aldrig riktigt. När våra barn är små behöver vi kunna vakna lätt, för mamman är den enda nattöppna baren för en diande unge. Men det säger sig självt att man bättre kan slappna av och ”sova när bebisen sover” (bredvid sin bebis, beredd att vakna till vilken sekund som helst) om man är trygg med att man är omgiven av en förlängd familj som står vid ens sida och tar över saker runt omkring (återigen, mer om det i nästa inlägg också).
Om någon arbetsplats skulle kräva denna nivå av utmattning av en anställd så skulle det gå emot våra lagar. Till en mamma som är mitt i det säger äldre främlingar titt som tätt att hon har de bästa åren i sitt liv nu och måste njuta. Och det kanske hon har, och det kanske hon ett dussintal gånger per dygn gör (men ingen kan njuta varje minut), trots svårigheterna hon inte ska behöva gå igenom som ensam vuxen, för barnets skull om inte för sin egen, men en sådan kommentar utan någon validering, och framför allt utan stöd, är bara nedtryckande.

Allt det här sker förstås helt obetalt, vi till och med straffas ekonomiskt för det. MEN… med ett nära nätverk med samförsörjning – en by – som tar hand om en nybliven mor och som modern även kan känna sig säker på kommer att ta hand om henne när hon blir gammal, antar jag att lön samt ekonomisk ersättning till pensionen inte hade behövts, som det skulle ha behövts i dagens samhälle.

Jag är inte klar än… När en kvinna blir mamma påverkas även hennes relation till alla personer i hennes liv samt till alla aspekter av hennes liv, på åtminstone något sätt, oavsett hur relationerna och livet såg ut innan.
Parrelationen, relationen till ens egna föräldrar samt vänskaps- och släktband påverkas. Ens förhållande till tidigare yrkesjobb förändras och eventuellt hur mycket av sin tid man är villig att sälja/ge gratis till det förändras (även för några pappor, men nu skriver jag om moderskap och om våra kroppar och väsen), om det nu inte är från yrket man hämtar sin energi (berör ekonomi i mitt tredje inlägg). Intressen får väl en hundra- till tusendel av samma utrymme som tidigare (antagligen inte riktigt om man får ett barn eller två tätt och ”river av” småbarnsåren snabbt, som det numer kallas).
Jag är säker på att denna förändring hade varit lättare att tackla om släkt och vänner inte redan hade levt utspridda, som på egna öar som möts ibland, i en kultur som värderar yrkesidentitet och individuell utveckling högre än kollektiv utveckling och att ta hand om varandra.

Och bara något år efter förlossningen (eller efter åtta månader), när en hel del fortfarande ammar, och kroppen oavsett definitivt inte ”återställt sig”, så kommer förväntningarna att återgå till ens gamla identitet, kläder, ”riktiga” jobb och sociala liv, och ”bli produktiv igen”, som om ingenting hade hänt (särskilt efter första och andra barnet, efter tre barn är man i Sverige så långt borta från ”ett vanligt liv” att ingen räknar med en längre, och i princip ingenting i Sverige är egentligen anpassat för att någon ska få fler än två barn). Man ska dessutom yrkesjobba lika många timmar och prestera lika mycket som de som inte har några barn att ta hand om, och för vem? Kan man fråga sig. Vi erkänns mer genom vårt yrke och/eller hobbyverksamhet än genom att frambringa och ta hand om liv, som är det största som finns, som är grunden till alla mänskliga samhällen.
Någon gång började man se ner på både hemmet och (hemma)föräldraskap (även det berörs i mitt tredje inlägg). Åren man lägger på att skapa så trygga personer som möjligt formar framtiden. Att stötta någon som bär och tar hand om små liv är lika viktigt det (för ingen kan hur många år som helst göra det helt och hållet ensam). Men det har inte folk tid med.

Trots att barnafödande och barnomsorg (den naturliga barnomsorgen primärt, inte den betalda) borde vara samhällets centrum, då det är samhällets grund och absolut nödvändigaste funktion, så är det inte det. I Sverige är det rent av tvärtom som att barn i de flesta sammanhang inte får finnas. I många miljöer är en småbarnsfamilj i vägen och stör barnfria vuxna, även när de små bara är glada och inte låter högre än en vuxen som pratar i telefon. Om barnen skrattar på bussen kan man få en tillsägelse av någon bakom en. Även småbarnsföräldrar hör jag ofta i Sverige förstärka detta mönster genom ständiga förmaningar, särskilt bland andra, för att visa att de respekterar ett samhälle som inte respekterar dem. Det landet jag upplevt detta fenomen allra mest i är Sverige. När vi bott i Spanien har vi blivit välkomnade och prisade. Här på Åland i Finland får vi åtminstone vara (men det ändras lite på sommaren när de svenska turisterna kommer hit).

Att folk inte inser att detta kärleksnäste är civilisationens hjärta… Att inte alla politiska beslut har barn, och därmed mammor, i åtanke först… Att det till och med ses som ett problem i samhället att kvinnor ofta behöver vara sjukskrivna från yrkesjobb en del/ delar av graviditeten (eller, som vid min första graviditet, vill gå på ultraljudet). Hur kan skaparna vara ett problem?

Och folk undrar varför det föds för få barn i Sverige?

I Ålands läroplan finns graviditet med som en punkt i ämnet hälsokunskap. Vilket utrymme punkten ska få är upp till lärarens intresse för den. Läraren behöver inte nödvändigtvis räkna en förlossning samt postgraviditet till en graviditet. Inte heller behöver läraren tycka att det är relevant att ta upp hur många år det tar för en mammas hormoner att ”återställas”, från att hon fött/ slutat amma sitt senaste barn, om läraren ens känner till det. Däremot finns abort och ofrivillig barnlöshet med. Det är också viktiga punkter att beröra, självklart.
I svensk läroplan lyser detta med sin frånvaro helt. Det närmsta i det centrala innehållet man kan komma graviditet, eller abort och ofrivillig barnlöshet för den delen, är ”reproduktion” i ämnet biologi. Någon lärare skulle kunna beröra det under ”frågor som rör relationer, känslor, hälsa och välbefinnande”, eller inte. Tolkningsutrymmet är stort. Mödrars/föräldrars roll i samhället finns föga förvånande inte med i ämnet samhällskunskap.
Att livgivning är samhällets primära grundsten pratar vi inte om. Att det inte finns med i grundskolans läroplan eller är ett kärnämne i gymnasiet är faktiskt helt sjukt. Ja, det är ett tecken på ett sjukt och förvrängt samhälle.
Jag antar att folket får ta spridningen av den bildningen i egna händer.

Mammor ger liv. Mammor, och de som är ett kärleksfullt stöd för dem i vardagen, har de största samhällsbärande rollerna i vårt samhälle. 

Vad har matrescence med hemmaföräldraskap och hemskolning att göra? Allt för mig, inget, antar jag, om man inte går den vägen.
Att matrescence är osynligt i dagens svenska samhälle speglar föräldrars roll – eller snarare klyvandet av den – i det, något vi som hemmaföräldrar/ hemskolande föräldrar tar tillbaka och åter förlänger, vilket jag kommer gå in på i andra texter.

** En på riktigt väldigt engagerad medförälder, till exempel en pappa, som inte är gravid och föder själv, går, utöver det fysiologiska, fysiska och mycket av det hormonella, delvis igenom detta också, även om inte jämförbart med den som i sin egen kropp bildar en ny människa. Den här texten berör inte de som fått barn genom att använda en surrogatmamma eller genom adoption.