> ## Content Index > Fetch the complete content index at: https://perspektiv-pa-hemskolning.ghost.io/llms.txt > Use this file to discover other available public pages before exploring further. # Ingen by, del 1 - URL: https://perspektiv-pa-hemskolning.ghost.io/ingen-by-del-1/ - Published: 2026-11-07T23:12:59.000Z - Updated: 2026-11-07T23:12:59.000Z - Author: Lottie Pihl Av naturliga skäl skriver främst mamman av oss två föräldrar inläggen om det tidiga föräldraskapet. Alla textens ”jag” hänvisar till mig, Lottie. För ett par år sedan, efter att jag slutat amma mitt tredje barn, hörde jag talas om att det i stora delar av världen existerar ett 40-dagarskoncept när en mamma fött barn. Det kallas exempelvis cuarentena (Latinamerika), chilla (Mellanöstern) eller nifas (Afrika), och det innefattar att släktingar tillfälligt flyttar hem till familjen, eller har ett rullande schema, för att rå om den. Vanligen är det mammans egen mamma, svärmor och/eller systrar (personligen tycker jag inte, utan någon insikt i hur andras liv ser ut, att det nödvändigtvis borde behöva vara just kvinnor, men jag kan också förstå tryggheten i att ha personer som själva fött barn nära). Det kan också, som i delar av Asien, vara tvärtom, att familjen flyttar hem till släkten. Där rör det sig om omkring tre veckor till tre månader beroende på område. Det finns förstås skillnader i de olika civilisationerna men alla har, oberoende av varamdra, mycket gemensamt. I stort handlar det om att släktingarna sköter all matlagning, disk, tvätt och städning samt tar hand om eventuella storasyskon. Om vi förstått rätt har pappans roll i det hela historiskt sett handlat om, utöver att försörja familjen under tiden, göra externa riter, som att gräva ner moderkakan. I modernare tid verkar det vara vanligare med en centralare roll, som att se till att mamman får vara i fred i sängen med bebisen och även att bära bebisen när mamman behöver vila samt ha det övergripande ansvaret för storasyskonen, innan han återgår till yrkesjobbet. Den förlängda familjen passar upp på mamman och serverar henne näringsrik mat som ska bidra till läkningen. Mamman kan och ska enbart fokusera på att knyta an till barnet hon nyss fött, få igång amning, **läka efter förlossningen** och vila mellan bebisens uppvak. Jag hoppas att hon också kan smyga in små mysiga stunder med eventuella storasyskon, utan att behöva hålla reda på så mycket den perioden. Utöver att ta över allt praktiskt handlar det även ofta om känslomässigt stöd. Till exempel kan kvinnorna ge mamman varma bad och massage, för att hjälpa mamman och hennes kropp på traven. För amningens skull (antar jag) kan de också skydda mamman från kyla och drag. Bebisen får all kärlek den behöver från sin mamma. **Släktingarna är där för mamman**, och då givetvis i förlängningen även för bebisen. En mamma eller ett föräldrapar förväntas med andra ord inte att axla allt själva. Denna period i livet ses som ett kollektivt ansvar. Jag känner mig lurad. Inget av detta har hänt mig. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det har varit så långt ifrån min verklighet man kan komma, när jag blev mamma, när jag blev tvåbarnsmamma och när jag blev trebarnsmamma. Och det är ingen kritik mot någon av våra släkter, för vi är knappast ensamma om det här, och de flesta av oss kämpar med sitt. Vi gör vad vi kan utifrån en blandning av våra förutsättningar och föreställningar, skulle man väl kunna sammanfatta det som. Det är en kritik mot hur det svenska/västerländska samhället har utvecklat sig, och det kommer vi att återkomma till. I vår del av världen vill släkt ofta komma på planerade besök, för att få se och gärna hålla i bebisen, som mamman kanske inte ens är redo att lämna till en annan famn och som inte bebisen får ut något av. Nu syftar jag inte på de 40 första dagarna utan det första året. ”Jag kan gå med vagnen en stund så att du hinner städa”, kanske någon säger? Förhoppningsvis säger de ”vila” i stället för städa (jag har varit med om både och). Då ska mamman försöka det omöjliga att slappna av och plötsligt sova i en timme på dagen när hela hennes kropp skriker att det är fel att hennes lilla kulting är ifrån henne en sovstund. Det har dock funnits ett liknande koncept som 40-dagarskonceptet i Sverige, i delar av landet så långt som in på 50-talet. Traditionen hade kopplingar både till kristendom och folktro och hade flera syften, en del av dem inte så positiva. Men man ville i alla fall skydda mamman och den lilla från troll och onda andar, kvinnor tog hand om mamman och hon fick något som kallades barnsängsgröt. Det är lätt att hitta många källor till de exempel vi tagit upp ovan, eftersom det är så utbrett i världen och har varit även i Sverige. Här kommer ett litet utdrag ur en intervju med Maria Borda, antropolog. > – I Sverige och många västerländska kulturer är det i dag barnet som står i fokus. Vi vördar inte födandet eller den födande som i andra kulturer. Det ses som en enorm prestation. Man hyllar att livet gått vidare genom den som fött, och vårdar henne, säger Maria Borda. > Men varför är det inte så i Sverige? En reflektion Maria tar upp är att vi bytt anhörigas stöd mot statens stöd: > – Här har staten tagit över ansvaret för de födande precis som mycket annat. Vi är otroligt tacksamma över välfärden vi har och den offentliga sjukvården, men det har också gjort att den medmänskliga omsorgen inte är lika utvecklad som i andra länder. > Maria lyfter förlossningsdepression som ett exempel. Även om det inte kallas så i alla kulturer förekommer det, men ansvaret för den nyblivna mammans hälsa vilar på kollektivet. Återkommande i nästan alla kulturer de tittat på är att den som fött ska vila, läka och vårdas i ungefär 40 dagar, och då är det kollektivet som ser till att det går. > I Sverige har vi modern sjukvård och 400 föräldradagar, men sällan en svärmor eller föräldrar som flyttar in och sköter om mamman i flera veckor. > – Men det finns också kulturer där båda finns: Det finns en offentlig, modern och utvecklad vård, samtidigt som det finns stöd från familj och vänner. Man har inte förlorat de traditionerna, säger Maria. > Som exempel lyfter de fram Japan, ett land där sjukvården är utvecklad och håller väldigt hög standard. De flesta föder på sjukhus, med barnmorskor och förlossningsläkare. Postpartum-vård på sjukhus finns också. Samtidigt finns en tradition av flytta ihop med föräldrar och svärföräldrar en tid. ) (från [Så firas förlossningen i olika kulturer](https://www.expressen.se/livsstil/familj/sa-firas-forlossningen-i-olika-kulturer/?ref=perspektiv-pa-hemskolning.ghost.io)) Under våra första 40 dagar med vårt första barn, så kan vi konstatera att en förlängd familj emellanåt hade behövts, som när Vilhelm fick migrän och jag, som hade så ont just då att jag knappt kunde stå (några dagar innan jag behövde opereras då jag blivit felsydd), fick ta allt. Andra dagar är vi oerhört glada att vi hade för oss själva. Två veckor efter förlossningen var första dagen jag kände något jag inte riktigt kan beskriva, men en känsla av att det här skulle bli bra. Att jag inte enbart tänkte överleva för min dotters skull, utan att vi faktiskt skulle leva, allihop. Vi hade vår första mysiga dag tillsammans sedan BB (där det mer handlade om korta stunder i något oförklarligt på flera plan överväldigande i tretimmarsdygn) och första dygnet hemma (när min mamma var med oss), och fler skulle det bli. Vi har några av våra livs vackraste stunder från denna period, och då var det bra att vi fick vara i vår egen bubbla. När vi fick vårt andra barn dock... då kan man definitivt säga att det hade behövts, varför kommer jag skriva i nästa inlägg. Ingen av oss två hade några förväntningar på någon alls utöver oss själva, eftersom ingen hade informerat oss om någon *cuarentena*. Vi kan visualisera stora problem med sådana arrangemang i vår kultur, men det är också för att det vi ser framför oss är att det inte skulle handla om mamman. Och om någon i en sådan konstellation nu skulle ha velat ta någon hänsyn till vad som vore bäst för mamman så skulle det troligen ha handlat om deras egna föreställningar om vad som vore bäst för henne (vi kan tänka oss att det händer i andra kulturer också). Om man aldrig bott ihop tidigare eller inte sedan föräldrarna själva var barn, förutom möjligtvis några sommarveckor eller dylikt, och om man inte är vana vid att bo ens i närheten av varandra och ses på daglig basis eller veckobasis, så stämmer förmodligen dessa föreställningar inte överens med verkligheten. Men om man hade varit mer vana vid varandra, om man redan hade ingått i samma by? Och om det hade funnits några som hade velat ta hand om mamman *och samtidigt* på riktigt lyssnat på och respekterat henne? Hur mycket bättre hälsa skulle mammor i dagens Sverige generellt ha då? Det finns släktingar och svärsläktingar till nyblivna familjer som vill, om inte flytta ihop en period så i alla fall få mycket tid tillsammans, men att annat, som generationskrockar, gör det för svårt. Här kommer några vanliga generationskrockar vi hört och läst om (och ibland upplevt själva). De äldre kanske: · visar kärlek och/eller ett behov av att styra genom negativa kommentarer om hur det ser ut i deras vuxna barns eller svärbarns hem, om vad mamman eller barnen äter, om hur föräldrarna klär sina barn eller om deras ekonomi (möjligen var de senaste nyblivna föräldrarna de hade en relation till de själva, för flera decennier sedan, i en tid då kraven och uppfattningarna och möjligheterna var annorlunda). · ger oombedda råd, som de tror att de kan påverka föräldrarna i positiv riktning med eller ”hjälpa” föräldrarnas barn med, men som vetenskapsmässigt ofta är felaktiga och som givetvis också blir som att säga att de skulle veta mer om vad föräldrarnas barn behöver än vad föräldrarna själva gör · inte validerar något alls när generation Y eller Z försöker att svara ärligt på hur det är, utan verkar ta det lilla de anförtror som svaghet · tror att de har rättigheter till sina barnbarn bara av blodsband, utan att ha funnits där för småbarnsfamiljen · tror att de befinner sig högre upp i någon hierarki och ska bli uppassade på (och nu menar vi inte äldre äldre i behov av omsorg utan snarare 60-plussare), medan yngre generationer insett att det tvärtom är nyblivna familjer som behöver bli lite ompysslade · visar kärlek genom presenter (likt den tysta generationen visade med gester?), vilket ibland kan kännas jättefint, krocken uppstår när det handlar om materiella ting till barnen som kommer in i hela familjens hem men som föräldrarna inte godkänt först, och nu för tiden innefattar även krocken att tingen är nyproducerade saker eller saker som sprider mikroplaster ut i våra hav, vilket inte visar hänsyn till barnbarnens framtid Allt detta (förutom krocken med de nyproducerade presenterna) verkar ha förekommit mellan många olika generationer. Kanhända att de äldre bara gör som tidigare äldre gjort mot dem. En skillnad nu dock är att dagens föräldrar nog reagerar mot det mer, för i allmänhet har vi lärt oss mer om psykologi än vad våra föräldrar hade när de hade barn (som var barn). Alla är vi påverkade av vår tid. I vilken omfattning ovanstående punkter sker, hur mycket som verkar gå att jobba med, hur mycket barnen märker av beteendena mot föräldrarna samt hur mycket positivt som finns/ funnits/ kan komma att finnas i relationerna (i barnens relation till dem men framför allt i föräldrarnas relation till dem) påverkar såklart om de personerna ens kan få vara kvar i familjens umgänge eller inte och i så fall hur mycket. Det kan finnas ett stort engagemang i barnen där, och föräldrar älskar att se någon de älskar med sina barn, men inte på vilken bekostnad som helst. Någon gång slutade vi få barn både tidigt och sent och allt däremellan, utan började få barn enbart mer åt det senare hållet. Det har resulterat i att mor- och farföräldrar är äldre i dag. Det är vanligare att de, särskilt de äldre männen, är sjuka. Hälsan varierar såklart, men generellt skiljer sig prioriteringarna från förr också. Boomergenerationen, även kallad ”the ’me’ generation”, är den första generationen som uppmuntrades att prioritera individuell frihet före familjebildning. Många kom på rätt sent att de ändå ville ha barn. Nu är de den första generationen pensionärer som, utbrett, inte ser barn och barnbarn som det viktigaste i livet. Möjligtvis i hjärtat eller tanken, men inte i praktiken. Vi vill vara noga med att det här inte gäller alla. Men det här med självförverkling, livsnjutning, resor, restaurangbesök, goda viner och dylikt har ingen generation pensionärer värdesatt som nu i så stor skala. Boomergenerationens föräldrar, ”den tysta generationen”, fick på äldre dar’ höra att de borde skaffa sig fler intressen. Boomergenerationens barn, ofta generation Y (även kallade millenials), får höra att de ska unna sina föräldrar avstånd och egna liv. Ett nytt fenomen är också att många nyblivna nordeuropeiska pensionärer köper bostäder i medelhavsländer och bestämmer sig för att börja bo vinterhalvåret utomlands ungefär samtidigt som de blir mor- eller farföräldrar. Kanske de rent av börjar med detta exakt samtidigt. En nära släkting och en bonussläkting till mig visade dock engagemang. De ville gärna komma över några timmar, någon gång varannan vecka eller så. En av dem vet jag gärna hade träffat oss oftare, men vi bodde i olika delar av Stockholm, vilket kan upplevas som olika städer. På 14 dagar hade det alltid hänt så mycket. Det var ungefär som 14 veckor för mig. Inte undra på då jag efter de första veckorna blev lämnad ensam i en lägenhet, i ett område där jag inte kände någon, tio timmar om dagen, medan min man stack iväg till kontoret i innerstan. Mitt barn, mitt universums centrum, hade enligt mig alltid hunnit utvecklas ofantligt mycket mellan besöken och befann sig i en helt annan fas nu än senast (nej, inte bara enligt mig, så var det faktiskt, jag kommer aldrig att glömma lyckan när hon efter att ha stirrat på sin högerhand i veckor plötsligt upptäckte sin vänsterhand, och jag är inte ironisk, vi delade allt hon och jag). Hur som helst blev de glesa besöken (jag skulle inte ha sagt glesa förut, men nu när jag vet att jag blivit bestulen på min *nifas* säger jag det) mer av en *happening* jag planerade in, än en hjälp som hindrade mig från att exempelvis planera, och detta är verkligen ingen kritik mot dessa två personer, som visade en vilja kopplad till oss, utan om någon kritik alls så mot en storstad där släkter mer eller mindre tvingas leva utspridda och där alla har och kanske känner att de måste ha sitt eget. Men visst betydde det något ändå, att känna att några fanns där ibland. Detta höll dock bara i sig tills den ena skulle ut på (en redan bokad) långresa och den andra fick alldeles för mycket på (yrkes)jobbet (vill betona att ingen av dem bara stack utan vår nära släkting kom tillbaka efter sex veckor eller så, och att vi i flera perioder har fortsatt att umgås hyfsat regelbundet tillsammans med barnen när vi bott i Sverige, när ingen varit sjuk och så vidare och att vi även fortsatt träffa min bonussläkting då och då i perioder, men det här handlar om när jag som nybliven mamma varit utan en by). Med cirka en timmes sömn per dygn vandrade jag – orolig för mitt barns sömn – sammanlagt omkring fem timmar om dagen, mitt i vintern, i försök att få henne att sova enligt någon experts sovschema (jag behöver nog inte förtydliga att jag fortfarande skriver om mig själv som förstagångsmamma). Det här var visserligen efter de första 40 dagarna (snarare när jag varit mamma tre-fem månader), men… så mycket för mellanöstisk *chilla*. Jag gick och gick, fortfarande i postförlossningssmärtor i underlivet (inte undra på som det belastades under alla promenader). En gång, eller kanske två, minns jag att jag lyssnade på en av barndomsfavoriterna *Det gör ont, men gå ändå…* *du kan alltid vända om* (Nordman). Fast det kunde jag ju inte, jag kunde inte vända om. Och det ville jag inte heller, för mitt liv hade fått en ny sorts mening, och ungefär tio tolv ögonblick om dagen upplevde jag den största lyckan jag någonsin upplevt. Som när jag och min lilla pratade med varandra efter ett blöjbyte, eller när hon log helt saligt mot mig när hon visste att hon nästa sekund skulle få dricka min mjölk. Jag hade fått vad jag alltid drömt om, jag hade bara inte föreställt mig att det skulle innebära så ansträngande utmaningar i flera relationer, samt döden för nästan alla övriga relationer i mitt liv (några få kom tillbaka, mer om det senare) . Många vänner utan barn försvinner när man får barn. En av mina bästa vänner blev väldigt ledsen när jag berättade att jag blivit gravid. Hon hade trott att vi var på ett gemensamt tåg när det visade sig att jag hoppat på ett annat (under fyra år av mitt liv tyckte även jag att det var lika svårt med gravida vänner, och tog större avstånd, så jag klandrar henne inte). En annan av mina bästa vänner flyttade tillbaka till sitt hemland mot slutet av min graviditet. Och en tredje av mina bästa vänner hade fullt upp med en ettåring som hon höll på att skola in på förskola, vilket resulterade i att de var sjuka hela den vintern, något de ville skydda oss från att också bli (och för oss var det likadant när vi hade en två och ett halvt-åring på förskola och andra fick barn, under tredje trimestern av min andra graviditet). Jag försökte med så många när jag fött mitt första barn och gjorde så mycket för att upprätthålla kontakter. Jag skrev gulliga meddelanden till andra släktingar (än mina närmsta), som hade varit en självklar del i mitt liv på 90-talet. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Det är ju inte den nyblivna mamman som ska höra av sig, och inte ledde det till något heller. Och dagarna kring jul gjorde vi den obligatoriska turnén. När bilen vägrade starta var jag så mån om att svärsläkten inte skulle tro att vi sket i julen att vi beställde en taxi vi inte hade råd med, med en bilbarnsstol som var annorlunda från vår och som jag var osäker på och därför livrädd satt lutande över vårt (väl fastspända) barn hela resan. Jag bjöd över gamla pluggkompisar på ett förstabesök, i hopp om att de efter det skulle komma över igen och hänga med oss. Jag försökte pussla ihop mitt och min bebis skyddsnät själv, med olika personer som jag tänkte rimligen kunde ses en gång i månaden var. ”Vi åt på vägen hit”, svarade de när de kom, när jag vrålhungrig, efter att just låst ha suttit och ammat, i ett försök att ändå vara lite värdinneaktig, frågade om de ville ha något. Sedan räckte de glatt över ytterligare en body. Ingen sådan liten krock mellan de som inte hade barn och mig var deras fel (eller mitt), de visste inte. Jag själv gjorde garanterat liknande ”tabbar” innan jag fick barn. Barnlösa människor i västvärlden i dag har ju (som vi var inne på i vårt första inlägg) ofta ingen aning om vad en mamma kan behöva (och för äldre är det lätt att inte minnas). Även om jag blev ännu tröttare efteråt var jag så stolt och glad under sådana besök. Problemet var att det aldrig blev något andra (förutom med min bästa barnfria vän, som lyckades ta sig till mig några gånger det året trots hennes saknad över vad vi hade delat innan). Egentligen ville jag inte ha någon konkret hjälp, och absolut inte att någon skulle passa mitt barn en stund, om inte möjligtvis för en dusch. Jag kände bara en stress över att veta att hjälpen inte *fanns* där, *om* den skulle behövas (vilket den ju egentligen gjorde för någon som sov en timme eller ibland två av 24 i månader, men det kunde jag inte se förrän BVC gjorde det). Jag tror att det var en slags överlevnadsinstinkt. Och så ville jag få träffa någon från mitt tidigare liv oftare än att det kändes som ett event jag behövde anordna. Att någon skulle lära känna mitt barn och mitt nya jag. Det var den dittills bästa tiden i mitt liv, och det skriver jag inte för att jag tror att det borde kännas så, det var det verkligen. OCH samtidigt befann jag mig i en sorg jag inte ens kunde förstå själv över alla mina tidigare relationer (även min parrelation, men det är en annan text). I efterhand kan jag önska att jag inte hade ansträngt mig så. För mina bästa dagar var alla de där långa dagarna det inte kom någon, det vill säga de allra flesta dagar, då jag endast kunde fokusera på den nya lilla varelsen i mitt liv. Inte för att jag inte behövde andra, utan för att jag just då behövde att inte anstränga mig för att ha andra. När jag efter något halvår dessutom vågade sätta mig ner när hon somnat i vagnen… så kände jag mig faktiskt omhändertagen, av mig själv. Annars var de bästa dagarna också de dagar jag träffade en ny mammakompis, som faktiskt en avlägsen släkting matchade ihop mig med! Vi bodde en bussresa ifrån varandra och sågs i perioder en gång i veckan eller mer och ibland gick det flera veckor, men jag vet knappt hur jag hade klarat det där första året utan henne. Och ja, det fanns en mammagrupp. Men på grund av att jag under denna tid fick provocerande meddelanden med verklighetsfrånvända antaganden om min vardag samt ovälkomna råd, av några som inte var hos mig men ändå kunde nå mig när som helst, undvek jag att kolla mobilen förutom specifika tider på dygnet, och då missade jag också när gruppen spontant bestämde träffar. Öppna förskolan kom vi knappt iväg till alls förrän hon var tio månader (då mycket blev lättare av flera anledningar). Varför? För att det inte passade appens sovschema.